Sound & Vision AV-Studio - Alf Norén - Domarringsvägen 29 - 187 69 Täby - 0731-80 83 34
 



SCENRECENSIONER

”Hamlet” på Stockholms stadsteater
Publicerat 2010-01-02 13:44
SCENRECENSION
Verk: ”Hamlet”
Plats: Stockholms stadsteater
Regi: Katrine Wiedemann
Text/manus: William Shakespeare
Medverkande: Gustaf Skarsgård, Jakob Eklund, Katarina Ewerlöf, Sven Wollter, Lisa Werlinder med flera
Övrigt: Övers: Britt G Hallqvist.

         
        Jakob Eklund som Claudius och Gustaf Skarsgård som den blint hämnande Hamlet.                           Foto: Petra Hellberg

I Stockholms stadsteaters strama och starka uppsättning av ”Hamlet” finns inte en gest eller ett ord för mycket. Detta är en av de bästa Shakespearetolkningarna på länge, skriver en imponerad Leif Zern.

Katrine Wiedemanns ”Hamlet” på Stockholms stadsteaters stora scen börjar med den mördade kungens begravning – en vinjett mot framrusande mörka skyar – och drar samman pjäsen till knappa två timmar och trettio minuter. Vaktombytet på slottsmuren är borta, liksom Vålnadens fysiska gestalt, han är bara en högtalarröst och ett rökmoln som drar in över scenen, ett av Hamlets många hjärnspöken.
Det måste vara en av de bästa svenska Shakseparetolkningarna på länge, så modern och på en gång klassisk att den talar för sig själv. Det brukar vara så man känner igen ett konstverk: inte en gest eller ett ord för mycket.
På nittiotalet såg jag Sven Ahlström spela Hamlet i Staffan Valdemar Holms regi på Malmö dramatiska teater. Wiedemanns prins – Gustaf Skarsgård – kunde vara samma känsliga tonåring ett decennium senare. Han har skjutit i höjden och bär en brynjestickad svart tröja till ett par tunna jeans. Men han är fortfarande ett barn, förrådd av de vuxna, prisgiven åt sin frusna ensamhet.
Borta är sedan länge femtiotalets grubblande Hamlet som frågar sig om han har rätt att hämnas, sjuttiotalets intellektuelle revoltör som såg en ny tid randas, ordvrängaren som ställer begreppen på huvudet och leker kurragömma med omgivningen …
Nej, Gustaf Skarsgårds prins har ingenting av detta, han tycks över huvud taget inte tänka innan han talar. Han reagerar blint och oöverlagt på det moraliska förfall han ser omkring sig och står där på scenen med axlarna uppdragna som om han försökte gömma sig i sin egen kropp, på en gång fånge och fångvaktare i den tomma Beckett­rymd som återstår av renässanshumanismens löften om frihet och självförverkligande.
Fortinbras får vi naturligtvis aldrig se, ingen kanonsalut, inga hedersbetygelser, inte ens Horatios ”Där brast ett ädelt hjärta”. Horatio som här – i Shebly Niavaranis gestalt, barfota och med rakat huvud – ger intryck av att vara ännu ett av Hamlets hjärnspöken, mer en inre dialogpartner än ett levande väsen; ett av föreställningens många snilledrag.
Som bildmakare bör Katrine Wiedemann placeras någonstans mellan Bergman och Robert Wilson. För det är bildmakare hon är, och med en mästerlig scenograf och ljussättare vid sin sida – Maja Ravn respektive Linus Fellbom – förvandlar hon scenen till sitt eget panoptikon av levande och döda. Vem som är vad är svårt att avgöra i strömmen av sotsvarta bilder, rökiga himlar, plötsligt avbrutna av bländande vita ljuskäglor som skär av spelplatsen på diagonalen.
Där fångas Jakob Eklunds Claudius och Katarina Ewerlöfs Gertrud som skuggor mot fondväggen, utlämnande åt våra blickar, fast inte närmare förklarade. Wiedemann visar bara det nödvändiga och låter hela historien utspela sig i ett förhållandevis anonymt rum. Att kostymerna är moderna lägger man knappt märke till.
Första gången Lisa Werlinders blonda Ofelia visar sig på scenen vänder hon sig om och tittar på Hamlet, och snart är bilden borta, en skollovsförälskelse dömd att försvinna under tragedins framfart.
Stilen är på gränsen till minimalistisk. Det betyder att Skarsgård får äga stora delar av kvällen för sig själv, och det gör han med stark och brinnande låga, medan vi tittar på, gripna och imponerade. Men det leder också till att några av de övriga rollerna förminskas. Sven Wollter trivs uppenbarligen mer som Dödgrävaren än som den olidligt förnumstige Polonius, renässansens egen Göran Hägglund. Och av pjäsen i pjäsen, den som ska avslöja Claudius, blir det mest en misslyckad nödlösning.
Men det är mindre invändningar mot en föreställning som går rakt in i kroppen.
Leif Zern
teater@dn.se
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
mailto:teater@dn.seAV-Studion.htmlshapeimage_3_link_0
• © 1982 - 2011 • Sound & Vision AV-Studio • Alf Norén • 0731-80 83 34 •