Hamlet-SvD

Intelligent och starkt om en förtvivlad själ
Publicerad: 1 januari 2010, 12.52
Hamlet är ett blodigt hedersdrama om att inför en offentlighet känna sig tvingad att handla, hämnas och döda. På ett annat mer symboliskt plan gestaltar pjäsen det eviga dilemma som vuxenblivandet innebär. Att faktiskt och symboliskt definitiv ta ställning till sitt jag, sin familj, sin sexualitet och den första existentiella upplevelsen av döden.
Stockholms stadsteater inleder firandet av sitt 50-årsjubileum med att spela denna prestigeklassiker som ungefär vart decennium dyker upp på en svensk scen och då ofta också berättar något om sin samtid.
Hamlet, liksom andra Shakespearepjäser, innehåller en rad möjligheter. På stora scenen står den här gången en rädd och misshandlad pojkprins som ser vansinnet som sin enda frihet. Iscensättningen är ett nedstruket monodrama där grundsituationen, en familj tyranniserad av en hårdför styvfar, är plågsamt tydlig.
Tiden är ett 1940-tal av Rita Hayworth, uniformer och äppelknyckarbyxor. Scenen lutar, mot fonden blåser stormar, ekar katedraler. Bild efter bild, det är avskalat och tydligt som ett pärlband foton. Ibland påminner det visuella om regissören Robert Wilson.
Iscensättningen skimrar svart och vacker som en iskristall av smärta. Genom storslagna och poetiska nedslag berättas om familj som fascism men också hur Hamlet konkretiserar sin utsatthet. Han gör sinnessjukdomen till en vän. Horatius är här inte en person utan en blandning av vansinnet förkroppsligat, låtsaskamrat, clown och Caliban.
Att verkligen låta Hamlet vara galen löser flera problem. Vålnaden är en röst inuti huvudet – myndigt läst av Stellan Skarsgård, vilket är en fiffig poäng eftersom Hamlet spelas av sonen Gustaf med en utsökt blandning av gänglig strykrädsla och förstelnad förtvivlan.
Att faktiskt välja att visa Hamlet som galen hör till ovanligheterna. Oftast brukar han vara en Orestes som för att hämnas döljer sina planer bakom en kappa av idioti. Här blir sinnessjukdomen ett ledmotiv. Styvfadern tappar kontrollen och bekänner sin skuld för Hamlet. Ex-flickvännen Ofelia mister förståndet när Hamlet av misstag dödar hennes far. Drottning Gertrud, Katarina Ewerlöf, har flytt till en Hollywoodbild av sig själv. Här står en dysfunktionell Hamlet, ett slaget barn som hukar när styvfadern kommer för nära.
Iscensättningen är konkretiserad, klar och intelligent. Det är ändå ett problem att Hamlet så konsekvent utgör dess absoluta centralaxel. Medaktörerna blir figuranter. Jakob Eklund gör Claudius stel men växer när han tappar behärskningen. Sven Wollter låter Polonius vara anonym. Den enda som är ett subjekt som kan mäta sig med Hamlet är Ofelia. Lisa Werlinder gör en blyg men passionerad flicka. Scenen när en brevväxling blir kärleksakt och när hon kryper mot sin död berör – sådana känslofördjupningar saknas dock oftast.
Hamlet blir mest självklar som centrallyrisk rapport inifrån en ung, förtvivlad själ, en stark skildring inifrån ett klaustrofobiskt mörker. Det är rakt, effektivt nedstruket och snyggt – en uppsättning om alla unga som på olika sätt och med olika medel väljer bort verkligheten.
LARS RING